Att leva stadsliv med en bukett labradorer är lite knepigt och tar en jäkla massa tid om man inte ska ha dåligt samvete. (Men det har man ju i alltid ändå.) Särskilt nu när det är så varmt och det små rackarna behöver gympa för både kropp och själ och därtill svalkas av med jämna mellanrum. Hade jag inte haft Djurgården runt knuten vet jag inte vad jag hade gjort, tillbringar halva dagarna där ute nu när det är så varmt.

I morse stretade jag iväg redan en stund efter nio. Med streta menar jag att jag hänger i slutet av kopplen som ankaret i ett dragkampslag. Min yngsta älskling har ingen vidare promenadstil utan har alltid ett bestämt mål i sikte - framåt. Just denna morgon hade jag utrustat mig med ett knippe dummisar också eftersom jag hade tänkt att lägga ut ett stort sök innan ett dopp i bölja ute vid Blockhusudden.  Så med foträta skor, hälarna stadigt i backen, tre hundar och ca 10 kg dummisar tog vi sikte på Djurgården.

Tycker att det började rätt bra och vi hade fint flyt fram till Djurgårdsbron. Lite varmt kanske och ganska tungt med dummisarna som klonkade mot ena vaden varenda steg, men som hundägare är man ju tapper och klarar av en massa konstiga saker som "vanliga" människor aldrig skulle drömma om. Väl upppå bron inser jag att vi kommer att få möte med jyckarnas hatobjekt nummer ett. Tanten med eurasiern som bor runt hörnet. Att passera detta ekipage på den smala gångvägen är inte att tänka på, det skulle bli fullkomlig kallabalik, så goda råd blev dyra. Jag fick snabbt övervägea mina allternatid: Vända och gå tillbaka över nästan hela bron, hoppa över räcket ner i kanalen eller krypa under räcket på andra sidan och ut i körbanan. Det blev det sista. Med dödsförakt och fara för mitt eget och hundarnas liv slängde jag mig ut bland bilar och bussar. Hundarna, som hade fått syn på sin trätobroder eurasiern, slet i kopplen och skällde som galningar, dummisarna slängde och skumpade tunga i handen, cyklister plingade irriterat på mig och nå'n bil tutade för att den fått tvärnita.Turister pekade och halade ivrigt upp sina kameror för att fota "en typisk svensk" som for runt som en flipperkula över körfälten med en knippe hundar runt sig. Det var bara med ren viljekraft jag klarade att hålla fast de tre monstren

Behöver jag säga att jag var en aning varm och andfådd när jag till slut tagit mig över och äntligen befann mig i säkerhet på Djurgårdssidan?!

Lusten att förgylla de små livens dag med ett "sök" var som bortblåst. Helst skulle jag ha velat bundit dom  vid närmste lyktstolpe och låtit dom sitta där hela dagen och begrunda sina synder, men jag kände fortfarande alla turisters blickar i ryggen och insåg att det kanske inte var någon bra idé. Så jag fortsatte min promenad, funderandes över bästa möjliga sätt att hämnas på dom när vi var hemma igen, utom synhåll för nyfikna ögon.

Väl ute på Blockhusudden, tröstade jag mig själv med en latte och en dricka till rövarpris på Café Ekorren och livet blev lite lättare att leva igen. Hundarna fick sitt utlovade bad men blev blåsta på söket.

Och så kom jag på min hämnd, något som jag vet att dom tycker riktigt illa om -  vi tog bussen tillbaka till Strandvägen. Varmt som fanken och trångt som bara den. 

Men nu är allt glömt och förlåtet och i morgon bitti ska jag försöka igen fastän då blir det nog via Djurgårdsbrunn där bron bara är 10 meter lång.

Efter fem veckor på landet är nu hela cirkusen återinstallerad i stadslägenheten. Vart tog tiden vägen?! Vad var det som hände?! En dryg månad när man jobbar räcker ju i evigheter, men när man är ledig försvinner bara tiden.

Alla verkar lite stukade och deppiga utom tonåringarna som äntligen har fått tillbaka livslusten igen. Att leva lantliv är ingenting för dessa två Östermalmsungar, tror inte dom varit utomhus mer än fyra - fem gånger på hela tiden. I och för sig är det inte helt lätt att hinna med bad, sol, vattenskidor och andra somriga aktiviteter när man går upp vid 16-tiden på eftermiddagen. Dottern, som är så blek att hon nästan är blå, har förklarat för mig att det är skadligt att exponera huden för starkt solljus och att det är därför hon hellre är uppe på nätterna än på dagarna. Tänk vad mycket dom vet de små liven, och så mycket dom har att lära ut....

Våra håriga grabbar börjar se lite luggslitna ut efter veckor i skogen och i havet och borde nog lämnas in på rekond.

Roffe har både öroninflammation och våteksem eftersom han är fullkomligt galen i att simma, och för det mesta simmar han under vattnet.

Jag är inte så där jätteförtjust i trasiga hundar och får både yrsel och svimningskänsla när jag ser såret han har på ena kinde. Husse får sköta om tvättning och baddning med alsol och jag tittar bara på hunden när han har den osåriga sidan mot mig. Det är lite knepigt men det blir en teknik att alltid kolla i ögonvrån vilken kind som är åt mitt håll. Egentligen skulle jag vilja lämna in honom på konvalecenthem tills det är läkt och pälsen vuxit ut igen.

Primus fastnade i något i skogen och slet sönder ena sporren. Han hade så ont att jag (läs husse) inte kunde lägga om den så nu har den vuxit fast igen men står ut från benet. Åhhh, jag blir illamående bara att skriva det! När det ligger några extra tusenlappar i plånboken ska jag lämna in honom på bortoperering av båda sporrarna, dom behövs väl inte, eller hur?

Milton har redan varit inlämnad. Han och husse var på Albano och brände ett par tusen. Feber och en furunkel mellan tårna krävde veterinärvård och antibiotika, och självklart kom husse hem med en så'n där förbannad tratt igen fastän vi redan har tio. Hur kommer det sig att man får med sig en så'n hem från veterinären varenda gång? Man hinner liksom inte med - plötsligt sitter det bara en strut på hunden och en hundring extra på räkningen.

Men nu är vi som sagt åter i hemma och i säkerhet.Första arbetsdagen är avklarad och nu ska jag räkna efter hur många dagar det är kvar till nästa semester.......

Nu äntligen är det dags att krypa ur selen och dra iväg på ledighet. Trottoarer och asfalt ska bytas ut mot klippor och hav. Hundar, katt och människor ska släppas lösa. Äntligen!

Husse åkte i förväg i går med ett lass av allt som ska med - det finns ju inte en chans att vi får rum allihopa plus packning i en vanlig bil.

Det är två vuxna, två tonåringar med två tillhörande kompisar, tre hundar, en katt (tänk när vi hade fyra...) ca 50 kilo fryst hundmat, 20 kilo frysta köttben, väskor med kläder, böcker och datorer.

Så ser ni en bil, nedlastad till asfalten, med igenimmade rutor och en förare med något desperat i blicken så tuta och vinka.

Det är säkert vi - Cirkus Sjölander on tour!

Ja, då var midsommaren avklarad för den här gången. Sillunch på verandan som traditionen bjuder men ingen dans runt stången längre. De små knubbiga barnen med finkäder och blomsterkrans i håret har ersatts av två trötta, gängliga tonåringar som endast med uppbådande av sina sista krafter kan ta sig ut till dukat bord och som med nöd och näppe kan hålla sig upprätta under en hel lunch.

Vart tog dom vägen, de där två som hade så mycket spring i benen och som vaknade utvilade redan vid 6-tiden på morgonen? Numera ses vi sällan, har helt olika dygnsrytm eftersom dom kliver ur sängen ungefär samtidigt som jag går och lägger mig.

Nå väl, jag har tre andra morgonpigga vänner i familjen nu så sovmorgon finns inte på kartan. Att frukosten ska serveras i samband med att morgonljuset kommer ses som en självklarhet. Är man labrador så finns det två saker som gör livet värt att leva och det är att äta frukost och att äta middag. Allt där emellan är bara en transportsträcka till nästa måltid.

I morse hade jag gett mig fasen på att ligga kvar i sängen trots deras enträgna försök att få upp mig. Det kan ju inte anses som djurplågeri om hundar inte får mat förrän vi sju-tiden  fastän det varit ljust sedan fyra?! 

Trots deras pip och gnäll och vankande fram och tillbaka, låg jag helt stilla utan att öppna ögonen. Men efter 20 minuter gav jag upp. Då stod Milton uppe i sängen över mig och hans två kumpaner satt nedanför med nosarna ca fem centimeter från mitt ansikte.  Dom killarna hade inte borstat tänderna kvällen innan - jag lovar! Jag hade att välja på att sluta andas och sjunka in i djup medvetslöshet eller att kapitulera och gå upp. Jag valde det senare eftersom livet forfarande är mig kärt och jag barn att försörja.

Fy fasiken! Jag är helt i deras våld!

I dag, dagen före midsommarafton har gått i jaktligt(heter det så?) tecken.

Primus har jagat Uno som är på landet med oss för lite semester från hunddagis. Vilket röj! Tur att man har stor tomt.

Roffe har jagat doppingarna med ungar nere vid strandkanten. Fåglarna tog honom nog för säl till en början, för de verkade inte alltför bekymrade när han kom pustande och frustande ut i vattnet mot dom. Sen blev det annat ljud i skällan när det stod klart vad det var som kom ångande.Ingen skada skedd i alla fall. Roffisen vill ingen illa, bara morsa.

Milton har jagat grannar på vägen. Vet inte hur den jycken bär sig åt för att ta sig ut??!! Vi har ju staket runt hela tomten och grindarna är säkrade med spännband. Houdini skulle känna sig som en nolla i jämförelse.

Pinsamt är det i alla fall när han drar i väg på granne-jakt eftersom hans mål är att välta sina offer. Tack och lov bor här ingen med benskörhet...

Lasse har jagat Milton. Själv for jag in i huset och låtsades vara alldeles för upptagen för att gå efter byrackan och be sura grannar om ursäkt .

Medusa har jagat ekorrungar som ligger i ett bo i kaprifolen uppe på verandan.  Visst ligger det i kattens natur, men jag tänker inte låta henne lyckas med sina mordiska planer så..

Jag har jagat katten. Hängt i krokig arm under verandataket och försökt få tag på kattrackan när hon smidig som en väloljad panter tagit sig fram till boet. Jag vann! Lyckades få ner både henne och det mesta av kaprifolen men ekorrboet är intakt.

Någon planerad jaktträning har det däremot inte varit idag. Jag känner mig så nöjd efter gårdagens pass hos Bitte. Som vanligt genomtänkta och jättebra upplagda övningar. Vilken tur att vi hittade henne! Primus var dummare än vanligt men vädret, naturen, träningskompisar och Bitte uppvägde det med råge.

Glad Midsommar alla mina vänner!

Sommar, sommar, sommar....tralla lalla la. Som man längtar när vintern är som värsta. Och som man planerar för allt mys man ska göra och för all ledighet som stundar. Men det är en bedräglig årstid och man får lika lång näsa varje år.

Det är som om världen ska gå under snart - allt ska hinnas med före midsommar! Man bara MÅSTE hinna träffa hela släkten och alla vänner innan semestern, (fastän man inte setts på år och dag innan) man MÅSTE bli klar med alla surdegar som ligger på skrivbordet, man MÅSTE ta ut kunderna på lunch, man MÅSTE hinna köpa en massa nya kläder till arvingarna innan skolavslutningen, och man MÅSTE hinna med ett träningspass med hundarna både här och där.

Jag blev ett år äldre i veckan också. Något som jag själv hade velat se passera obemärkt men som mina rara vänner och min familj var ivriga att påpeka och uppmärksamma. Visst är det jättegulligt att bli uppvaktad och ihågkommen men det känns inte så roligt längre att fira att man faktiskt måste gå in och ändra siffrorna i sin CV. Av någon anledning så känns det som jag måste göra det oftare och oftare nu för tiden...

Väldigt roligt var i alla fall att min rara kompis Tina dök upp, och med en fantastisk blombukett. Tina hör till de få människor jag umgås med som inte har hund, och det var riktigt ovant och härligt att få prata om saker som alldeles normala människor, som inte ägnar sig åt jaktträning, gör.

I lördags var vi i Sorunda på en halvdagsträning hos Helene och Lena. Jag tog med mig Roffe i stället för Primus för jag fick så dåligt samvete över att jag inte ägnat honom så mycket tid som jag borde. Lilla Rolfen, han var så lycklig att han studsade runt på alla fyra när han förstod att han skulle få följa med. Tyvärr höll inte energin i sig. När det var dags att börja jobba med markeringarna hade arbetsivern lagt sig och farten ut på herr Rolf var jämförbar med en bilkö på Essingeleden i rusningstrafik. Han ville hellre ligga bredvid min rygga och mysa i gräset och bli kliad på magen. Ingen aktivitet man behöver ha två instruktörer och betala 400 kr för.

Nästa vecka ska jag och Primus till Bitte. Hoppas för guds skull att hennes tio valpar är tingade och bortlovade tills dess. Jag vet ju hur lätt jag har för att koppla bort sans och förnuft precis när jag behöver det som mest. Alla argument för att det räcker med tre hundar emottages tacksamt!

Veckans bästa:

10. Deklarationen är inlämnad.

9.  Jag hargått två-timmarspromenader med hundarna varje morgon.

8. Hundarna har sovit på golvet och inte i min säng, vilket har resulterat i att jag vaknat utvilad. Vilket i sin tur har resulterat i att min familj sluppit en del mindre charmiga utbrott från mig på morgnarna.

7. Jag har inte ätit något godis!!!!!

6. Roffe har äntligen lärt sig att "ligg" betyder ligg ner med magen mot golvet och inte på rygg med tassarna i vädret. Det gick till slut!

5.  Jag har äntligen rensat mina garederober och slängt allt det där som jag tänkt använda igen när min kropp bestämt sig för att återgå till normala former. Va f-n, det kommer ju aldrig att hända, vem försöker jag lura?!

4. Jag fick in all hundmat jag köpte i frysen. (Men jag fick slänga en del människomat)

3. Maria S har bokat in oss på ett träningspass hos Bengt B. Måtte vi nu kunna hålla jämna steg med Scott. Det känns som om Maria varit flitig.

2. Heldagsträning idag med Primus hos Eva Th. Sju timmar bara försvann, tänk om en arbetsdag kunde gå lika fort!

Och så det allra bästa....

1. Sommaren är här och jag har överlevt en vinter till, vilket jag aldrig tror är möjligt i november.

Och så veckans sämsta....

 10. Straffavgiften för försent inlämnad deklaration.

9. Tre labradorer som fäller. Hur mycket ska en stackars dammsugare orka med?

8. Jag tappade besinningen och skrek elaka saker åt en skitförnäm Östermalmstant på runt 100 år med rullator för att hon sa nå't dumt om hundarna. Herre gud -tänker jag bli likadan själv??!!

7. Har inte börjat på maj månads bokföring ännu. Åh...vilken ångest.

6. Får bara inte till höger- och vänsterdirigeringen med Primus.

5. Jag leker med tanken att köpa en av E's små bastardvalpar - papillon/chihuahua. Det får bara inte hända!  Hjälp mig någon!

4. L hade sönder vår skrivare

3. L tappade I-phonen i Norrtäljeviken.

2. L hade sönder gräsklipparen

och som inte det var nog...

1. L kvaddade bilen när han  bara råkade köra ner den i ett krondike!

Tänk - min lilla, lilla hundvalp fyllde ett år i går.  Samtidigt som det känns som det bara var ett par månader sedan han flyttaden in så kommer jag nästan inte ihåg livet utan honom. Det är som om han alltid funnits här liksom.

Födelsedagen firades med ett träningspass i skogen med bara Primus. Milton och Roffe såg ut som två övergivna gatuhundar från Rumänien när vi gick och båda sjönk liksom ihop när dom insåg att dom inte skulle få följa med. Dom kan verkligen konsten att få till den där blicken också som gör att man får så dåligt samvete att man vill anmäla sig själv för djurplågeri.

Desto gladare var Primus som har fattat att när jag tar med mig dummysar till skogen så vankas det korv om han gör rätt. Vi hade ett par mysiga timmar med både sök och dirigeringar och avslutade med några markeringar i vatten.

Fyller man år så ska man också ha nå't extra gott till middag och jag hade förberett ett delikatessfat med lite rester av pommes och fläskfillé och Primus abosluta favvis - lite av kattens svindyra burkmat. Tyvärr hade husse hittat tallriken i kylen och snacksat i sig  det mesta - inklusive kattmaten(!!!) och den minen hade ni velat sett, när jag berättade vad han ätit.

Födelsedagsbarnet fick festa loss på ett par färska kycklingklubbor som husse skulle ha grillat till middag - inte mer än rätt.